På skolområdet finns ett kapell och oavsett om man är troende eller inte är det ett trevligt ställe att göra musik på. Det tycker alla för det är alltid folk som rycker i dörrarna när man är där, eller så är man själv den stackare som får vänta.
I lördags kväll gick rykten om att det skulle bli jam i kapellet så vi gick dit. Från början var vi ett 15 tal musikare men folk droppade in lite titt som tätt, speciellt efter fotbollsmatchens slut.
Det började försiktigt, några spelade egenskrivna låtar andra sjöng låtar från förra året. Så småningom började iallafall det riktiga jamet. Jag vet inte hur länge vi höll på för tiden existerade inte. Det enda som fanns var ljud. Alla var med, vi trummade på bänkraderna och golvet, klappade händerna, sjöng, kulade och spelade på alla de instrument som vi hade med oss. Det blev en kakafoni av ljud men det var sååå njutningsfullt. Allt vi gjorde försvann på en gång och vi kan aldrig göra om det, men det är det som gör det så vackert.
När det väl blev tyst blev det väldigt tyst. Vi hade förmodligen hållt på någon timme eller mer, iallafall kändes det så, och när vi slutade spela var det som om alla höll andan.
Så började skratten och leendena spridas.